Jag har precis lämnat NO papprena för första gången idag. Jag åt nyss middag och kände att det var lite över amibtiöst att läsa även då.
Skoldagen började med musik då killarna och några andra redovisade sina ledaruppgifter. Det var ganska roligt. Efter musiken var det engelska, vi hade vikarie och arbetade bara med papprena om det nya kapitlet. På svenskan var jag, Em, Eb och J nere och gjorde våran lek för sexorna. De tyckte nog att det var ganska roligt och det tyckte vi nior med. Haha. Sedan var det lunch och sedan NO. Jag har fått en låsning för labbrapporten vi ska göra. Så jag och Em gjorde frågor som vi ska kunna till provet och pratade litegrann om ditt och datt. Mest om NOn skulle jag tro.. På matten hade vi ingenting för oss kändes det som. Vi gick igenom tal på tavlan från matteprovet. Några elever skulle redovisa sin lösning på några tal framme vid tavlan - jag var en av dem! Men det är inte så farligt längre, förut, när gruppen var ny var det lite jobbigt att prata inför dom. Inte för att jag pratade idag men ändå. Sedan tittade vi på en film och skulle lösa problemet "Clear Runway 29". Det var ett flygplan som fastnat i snön som de skulle röja bort. Jag gissade på att plogbilarna skulle skövla bort planet. Men det körde iväg sig självt. Men de startade plogbilarna. När jag gick hem var det mörkt ute! Det kändes inte alls som att klockan var tre utan snarare fyra-fem. Jag gick ensam där på vägen när jag ser T, Fn och några andra. Jag gick dit för att prata med dem. Nästan så att man blev träffad av snöbollar på vägen. Killarna vill kanske vara barn igen?

När jag kom hem gick jag till farmor och farfar och åt mellis. Jag brukar göra det ibland. För att slippa ensamheten. Här hemma så pluggade jag och tittade på OTH och pluggade lite till. Jag tror jag kan allt när det gäller NOn nu. Det känns som att min hjärna är full med tankar om nervsystemet. Nu ikväll ska jag plugga lite till och sedan se på Grey's klockan nio. Kanske ska försöka få tid till att prata med mina kära vänner ett tag också. Men det får komma i andra hand tyvärr.
Idag var en ganska seg dag, precis som igår. Jag tror fortfarande på mitt ord. Det går segt bara för att man vil att det ska gå snabbt. Varför måste det alltid vara tvärtemot vad man vill? Det är ju inte så rättvist. Men någon gång vänder det. Kanske som min pappa sa vid middagsbordet: "Vet ni vad vi gör om en månad idag?" Jag och syster tänker. Jag svarar: "Vi åker till Bali!". Jag tror vi alla längtar - ungefär lika mycket.