Två bloggar.
Jag skulle logga in på bloggen för ett tag sedan, eller vad man nu säger. Då tänkte jag läsa någon annan blogg på topplistan och inte bara de jag brukar följa. Jag klickade på en.
Bloggen handlade om en tjej kanske 25 år eller så som har en 3 årig son och cancer. Hon hade fått sitt cancerbesked i maj det här året. Jag scrollade tillbaka till maj och började läsa. Beskedet hade kommit som en total överraskning. Jag beundrar den tjejen. Vilket fruktansvärt hemskt liv.
Jag var som sagt på gymmet i söndags. Där läste jag en tidning medans jag tränade konditionen. En liten notis ledde till en annan blogg som också ägdes av en tjej med cancer. Hon dog i september och kvar finns hennes pojkvän och familj. Jag kan inte förstå tomheten av att förlorar någon som de har gjort.
Det finns så mycket hemskt och jag vill verkligen inte att någon av mina nära och kära ska drabbas av detta. Att man klagar på minsta lilla när någon annan är döende i cancer?
Det var många månader sedan jag kände tårar i ögonen framför datorn. Då var det av helt andra anledningar. Jag kan inte släppa det här med bloggarna. Det gör ont i mig av att bara föreställa mig vad som kan hända. Att inte veta vad som väntar nästa dag. Kanske finns man inte mer?
I början av bloggen skrev mamman:
"Jag är mest rädd för att få en dödlig sjukdom." Kanske var det hennes öde?
Nej jag skulle inte ens önska min värsta fiende ett sånt öde.
I wish we all lived forever.
Bloggen handlade om en tjej kanske 25 år eller så som har en 3 årig son och cancer. Hon hade fått sitt cancerbesked i maj det här året. Jag scrollade tillbaka till maj och började läsa. Beskedet hade kommit som en total överraskning. Jag beundrar den tjejen. Vilket fruktansvärt hemskt liv.
Jag var som sagt på gymmet i söndags. Där läste jag en tidning medans jag tränade konditionen. En liten notis ledde till en annan blogg som också ägdes av en tjej med cancer. Hon dog i september och kvar finns hennes pojkvän och familj. Jag kan inte förstå tomheten av att förlorar någon som de har gjort.
Det finns så mycket hemskt och jag vill verkligen inte att någon av mina nära och kära ska drabbas av detta. Att man klagar på minsta lilla när någon annan är döende i cancer?
Det var många månader sedan jag kände tårar i ögonen framför datorn. Då var det av helt andra anledningar. Jag kan inte släppa det här med bloggarna. Det gör ont i mig av att bara föreställa mig vad som kan hända. Att inte veta vad som väntar nästa dag. Kanske finns man inte mer?
I början av bloggen skrev mamman:
"Jag är mest rädd för att få en dödlig sjukdom." Kanske var det hennes öde?
Nej jag skulle inte ens önska min värsta fiende ett sånt öde.
I wish we all lived forever.
Kommentarer
Trackback
