Tid för dans.
Skola, skola, skola.
Men för den här veckan är det bara en dag kvar inna helgen.
Idag hade vi först engelska och då tittade vi på en film, men jag hade missat mittendelen eftersom vi arbetade med vårat projekt igår istället för att se filmen. Dagen flöt på bra och inget speciellt hände. Förrän på idrottslektionen, efter matte och språk. Vi hade konditions och styrkeövning. Jag och Em som båda är lite halvdana i knäna var tillsammans. Det gick bra till en början men efter ett tag började mitt knä att värka. Jag har liksom blivit blind i min smärta så jag känner inte smärtgränsen eftersom medicinen dämpar det. Så istället känner jag bara den allra värsta smärtan. Herregud. Det var verkligen jobbigt. Efter idrotten, på So lektionen kunde jag knappt koncentrera mig eftersom hela jag skakade på någoit konstigt sätt. Jag kunde inte syra över benet liksom.
Sedan gick jag och J hem till Eb där vi tränade på idrottslektionen vi ska hålla om några veckor. Vi ska göra en dans som själva lektionsämnet och sedan ska vi göra uppvärmning och sånt där. Det ska bli roligt faktiskt! Inte för att jag kan dansa eller så men det blir nog bra!
Sedan åkte jag och J hem med bussen. Det var en jättemodern buss, typ en fjällenbuss eller vad man kallar det. Jag åkte även den imorse! När jag kom hem väntade brevet från röntgen. Det stod att det inte fanns några skador på knäts ben eller korsband. Men doktorn ville ändå skicka mig vidare till en ortoped för att bedömma felet på knät. Någonting är det ju uppenbarligen eftersom det gör ont. Så nu blir det ytterligare en lång väntan. Jag känner mig som en riktigt sjuk människa men det är jag ju inte.
Alltså, ibland hamnar man i perioder där allting känns fel. Vad beror det på egentligen? Antagligen vill man alltid ha något bättre än vad man redan har och det är såna saker man letar efter. Men det finns ju inget bättre än nu, jag vet inget bättre och vad är det då som är fel? Ingenting, hoppas jag.
Men för den här veckan är det bara en dag kvar inna helgen.
Idag hade vi först engelska och då tittade vi på en film, men jag hade missat mittendelen eftersom vi arbetade med vårat projekt igår istället för att se filmen. Dagen flöt på bra och inget speciellt hände. Förrän på idrottslektionen, efter matte och språk. Vi hade konditions och styrkeövning. Jag och Em som båda är lite halvdana i knäna var tillsammans. Det gick bra till en början men efter ett tag började mitt knä att värka. Jag har liksom blivit blind i min smärta så jag känner inte smärtgränsen eftersom medicinen dämpar det. Så istället känner jag bara den allra värsta smärtan. Herregud. Det var verkligen jobbigt. Efter idrotten, på So lektionen kunde jag knappt koncentrera mig eftersom hela jag skakade på någoit konstigt sätt. Jag kunde inte syra över benet liksom.
Sedan gick jag och J hem till Eb där vi tränade på idrottslektionen vi ska hålla om några veckor. Vi ska göra en dans som själva lektionsämnet och sedan ska vi göra uppvärmning och sånt där. Det ska bli roligt faktiskt! Inte för att jag kan dansa eller så men det blir nog bra!
Sedan åkte jag och J hem med bussen. Det var en jättemodern buss, typ en fjällenbuss eller vad man kallar det. Jag åkte även den imorse! När jag kom hem väntade brevet från röntgen. Det stod att det inte fanns några skador på knäts ben eller korsband. Men doktorn ville ändå skicka mig vidare till en ortoped för att bedömma felet på knät. Någonting är det ju uppenbarligen eftersom det gör ont. Så nu blir det ytterligare en lång väntan. Jag känner mig som en riktigt sjuk människa men det är jag ju inte.
Alltså, ibland hamnar man i perioder där allting känns fel. Vad beror det på egentligen? Antagligen vill man alltid ha något bättre än vad man redan har och det är såna saker man letar efter. Men det finns ju inget bättre än nu, jag vet inget bättre och vad är det då som är fel? Ingenting, hoppas jag.
Kommentarer
Trackback
