Give me a miracle.

Idrottsprovet jag läser till känns nedtyngande. Herregud, varför? Jag orkar inte med. I alla fall tror jag inte provetblir svårt men jag orkar inte med att plugga. Det här är som en ond cirkel, som mycket annat. Gör man si blir så sämre och tvärtom.
Allt handlar om hur man ska vara. Allt är upp till en själv, vad man säger, vad man vill och inte vill.

Well, jag vill springa! Men det lär inte gå eftersom plusträningen vi hade idag tog kål på både mitt ben och mitt knä. Och igår kväll, för att göra allt elände värre hade jag ont i ledfästena och i ett muskelfäste under knät. Så idag när vi körde steptest blev det inte roligt. Innan testet gjorde vi maxpulsövningar och mitt ben höll nästan på att få mig att bärja gråta. Så hemskt det låter! Det gör ont på ett obeskrivligt sätt, ibland är det faktiskt den svaga men ihållande värken den värst. I och för sig tar "attackerna" som jag får ibland med smärta ännu mer död på mig. Fast det händer inte så ofta, mest efter att knäet knackat lite och dessutom vacklat lite åt sidan. Titta, en full beskriving på mitt knäproblem! Typ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0