Gone with the wind.

Nu lämnar jag den här världen. Försvinner en stund och gör alla människor i närheten en tjänst. Funderar på att aldrig komma tillbaka, om jag ska vara ärlig.
Jag kan inte svara på varför det är så, men jag tror det är lika bra. Jag gick runt idag och lyssnade på musik och hörde inte vad någon sa. Det var bara jag och musiken, som om jag betraktade världen men ändå inte var i den. Det var nästan läskigt och direkt stängde jag av den. Men det värsta av allt var att det var likadant utan musik. Jag hörde inte människorna runt omkring mig, men jag såg dem. Så jag funderar på att försvinna härifrån en stund, och jag gör det redan imorgon. Tror nästan det är lika bra, för här gör jag ingen skillnad. Här spelar jag ingen roll längre. Så jag åker iväg. Åker till min fristad här i livet. Ska bli underbart.
ÅRE!


Lonelier than never before.

Ibland känner jag mig ensammast på jorden. Jag ser vad andra människor gör och önskar jag vore en av dem. Är där men samtidigt inte. Ser vad personer säger, skriver och gör med varandra och önskar någon riktade det mot mig. Men jag vet att ensamhet är bra ibland, för det lär en att uppskatta de människor man har. Trots att jag ibland känner mig ensammast på jorden och innerst inne borde veta att jag har fel så vet jag att så inte är fallet. Varken åt den ena eller andra hållet. Jag är en ensam själ i många fall, i andra en i mängden. Helt ensam blir jag aldrig. Men känslan av att stå ensam mot resten finns alltid där, och det slår mig ibland hårdare än vad det borde. När allting blir så tydligt, det är då ensamheten tar över.
Då jag står där och ser vad som händer, kanske deltar en smula, det är då jag känner mig ensammast på jorden. Förlåt.

Your steps are not my guides, neither my followers.

"There comes a moment in life when you realize that everything you’ve done is in vain. When you find every step you’ve taken is a number of something unimportant. When you realize what life really should be and what it’s not. When you realize that each step taken from there should be a special one, but in the same time knowing it won’t happen. That’s the moment where we all should evaluate what we got and what we miss just to find out that what we doesn’t have is a lack of how we spend our days with what we got. There comes a moment in life when you realize everything you’ve done is in vain, when you can’t find the right way to walk or what way to follow. When you can’t see what’s done and when you neither can change it. That’s the moment we all should fear knowing we all will face sometime in life. That’s the moment everything will be a dark confusion, slowly turning to brightness. There comes a moment in life when you will understand how valuable each step you take is, and from that time every single one will be too.
From each dark time we learn to appreciate the bright ones. From the bright times we learn how to handle the dark ones. From every step we learn how to choose the next one. There comes a moment in life when you find everything a lack of trying, a lack of experiencing and a lack of time. That’s what life gives us, what life shows us. That’s what we learn from realizing everything done is in vain - to handle better the next time."


Ain't no mountain high enough?

Idag, helt utan anledning, började jag gråta. Inte särskilt mycket, men lite. Jag tänkte på något jag inte vill tänka på, något jag helst vill låta mitt liv passera. Men det går inte. För varje dag blir jag påmind om hur ont det gör. Om hur mycket just detta tar från mina dagar utan att det borde. Om hur mycket jag skadar personerna som är inblandade genom att ens tänka tankarna. Fast så fort jag ser bilden, blickarna och Det framför mig skär det till i hela hjärtat. Jag önskar då för en stund att jag aldrig hade gjort de val jag någonsin gjort, att jag aldrig betett mig så som jag gjort. Önskar att mina idéer aldrig ens hade fötts, att jag aldrig ens tagit upp ämnet.
Jag vet att varje gång det händer, att varje dag jag känner så här alltid kommer vara en jobbig tid. Att jag kommer ångra mig och vilja ändra mig, men i slutänden sitter jag ändå där. Ensam på samma pinnstol med en miljon tankar men endast ett fåtal svar.
Det påminner mig om vad som är och vad som kunde vara. Om hur mycket bättre allt kunde vara genom att jag bara skulle finnas där. Nu gör jag antagligen inte det, inte tillräckligt och jag lider av det. Lider av allt som sker i skuggan av det. Av varje dag och av att faktiskt gråta.

There are moments in life when all you want to do is turn around.

Det finns stunder i livet då det enda man vill är att vända om.
Stunder då allt känns enormt meningslöst och man är beredd att släppa taget.
Det finns perioder då livet är ett svart hål.
Händelser som gör varje dag ett berg att bestiga.
Det finns drömmar man vet inte går att uppfylla.
Viljan att lyckas som aldrig infinner sig.
Det finns dagar då alla vill försvinna.
Inte lämna ett spår efter sig, försvinna.
Det finns stunder då jag känner allt detta. Då allt jag önskar är att försvinna, att aldrig mer komma tillbaka. Göra världen en tjänst och sätta mitt fotavtryck här och sedan lämna. Men det finns också perioder då allt jag älskar finns bredvid mig. Då det sista jag vill i denna värld är att försvinna, då varje dag är ett paket i sig, då varje dag är full av solsken. Då livet leker.
Det finns stunder i livet då man inte kan göra annat än att bara leva.
Låta dagen gå och följa den väg ödet bestämmer.
Det finns stunder då livet är bättre än någonsin, det finns stunder då det är värre än någon tidigare gång. Det finns stunder då allt man gör är drömmer. Men också dessa stunder är en del av livet. En del av allt det vi kommer gå igenom. Jag bara önskar det hände något mer sällan.


RSS 2.0