Om att våga vara glad.
Ibland undrar jag om jag borde vara glad, med tanke på allt som hänt. Jag undrar om jag har rätt att vara just glad, rätt att skratta och rätt att leva livet precis som innan. Men innerst inne vet jag att jag inte behöver ifrågasätta varken glädjen, lyckan eller vardagen. För allt är som det precis ska vara. Allt, allt, allt. Och även fast hon inte finns här längre, så känner jag hennes närvaro hela tiden. Även fast jag inte längre kan gå ner och berätta om roliga saker, och tråkiga saker, så kan jag bara tänka på de för att hon ska få veta. Det känns som hon är här ändå, som om hon finns runt omkring oss hela tiden även fast vi inte kan se henne.
Jag tänker ofta på hur hon skulle reagera om jag berättade något. Så nu, när något faktiskt har hänt och jag tänker på det är det som att farmor också vet att det har hänt, för hennes reaktion spelas upp i mitt huvud, och jag vet att hon också vet.
Den fjärde april, för snart en månad sedan vände allt. Det som varit en gnagande, jobbig känsla, blev som en mindre lättnad. För varje gång hon tittade mig i ögonen de sista dagarna så var det som om att hon ville därifrån. Slippa allt lidande, slippa ligga i sängen, magra, och inte kunna se oss leva våra liv. Inte kunna baka bullar, lösa korsord eller läsa en bok i fåtöljen. Så när den dagen kom, då slapp hon lida. För det var det jobbigaste av allt. Ingen ville att hon skulle lämna oss, jag tänkte hela tiden på den dagen då det faktiskt skulle ske, för det visste jag att det skulle. Men den dagen det hände förändrade mig. Inte bara sorgen, och de många, långa tårarna, utan också jag själv ändrades. Jag blev gladare, jag blev mindre inne i mig själv, jag växte som person. Och jag vet att det är farmor som tagit mig hit. Och det är jag tacksam över.
Idag undrar jag om jag borde vara glad, om jag borde bry mig om småsaker som stör mig. Men jag vet att farmor hade velat att jag skulle bry mig, att jag skulle fortsätta vara så som jag alltid varit. Och det är jag. Bara ännu starkare.
Om att hitta hem.
Och vi tittade varandra i ögonen och jag visste att han var speciell. Det var som om jag på något sätt hade hittat hem från en lång resa någon annanstans, långt, långt borta. Den där känslan av att veta att vad som än händer, hur mycket som än förändras, så kommer just han att alltid finnas där. För så var det. Och det krävdes inte mer än en blick för att ändra allt för mig.
Inte längre behövde jag simma i det där stora akvariet eller leta i höstacken efter den borttappade nålen. Jag visste vad jag ville, och jag hade det rakt framför mig.
Men så kom dagen, dagen då allting föll och då den trygga känslan försvann från mig igen. Luften gick ur mig, akvariet blev större än någonsin och höstråna allt fler. Helt plötsligt försvann han från mig, han som tittade på mig med sin varma blick en enda gång och som därefter var den bästa personen på jorden. Han.
Idag är det många dagar, veckor, månader sedan just den dagen. Det är evigheter sedan den trygga känslan försvann och länge har jag glidit runt på någon annan form av hopp. Hopp om att hitta hem igen, om att finna den där tryggheten. Dock fann jag det aldrig utan fortsatte att leta. Sökandes efter den där blicken bland tusentals människor, i hopp om att just han skulle vara där och fånga min blick igen. För då skulle jag hitta hem.
Word.
Det finns många ord vi aldrig glömmer. Det finns många ord som för alltid kommer spelas upp i vårt huvud som om de berättades för världen igår.
På något sätt har jag förändrats, jag ser det, jag känner det och jag vet det. Den här våren har varit den jobbigaste i mitt liv, på många sätt. Jag har mått riktigt dåligt både på grund av det ena och det andra. Mest för att jag har se världens finaste person sakta försvinna från mig.
"Farmor" sa jag. "Jag älskar dig."
Hon tittade mig i ögonen.
"Jag älskar dig med."
