Snowflakes won't make everything better.
Forever young.
I'm hoping for something impossible to return.
Hoping tomorrow will give me summer.
There's nothing but a ticking clock.
Jag är trött på allt. Trött på att vara liten. Jag orkar inte mer. Vill inte leva i den ständiga ovissheten, saknaden och bristen på glädje. Det finns hundratusentals frågor jag vill besvara, söka svar på i mitt liv. Men någonting hindrar mig från att försöka, från att testa mig. Jag vill göra så mycket i livet att det tar kål på mig. Och jag kan inte acceptera att jag inte kan. Jag är för ung. Och all den tid som går åt till att drömma tar dagar från min värdefulla tid i livet. De dagar som faktiskt är mitt liv går åt till annat. När jag sedan väl tänker efter på det som varit ångrar jag mig. Då förstår jag inte varför jag ens klagar. Jag lär andra att inte klaga, att inte tala illa om sig själv, att vara nöjd med dagen. Att just den person är värd allt i världen. Men jag kan inte stå för det jag försöker lära mina vänner. Jag sviker mina ideal genom att drömma. När jag vet att jag inte kan nå dit.
Därför, för att göra mig själv en tjänst. Göra alla mina vänner en tjänst så ska jag härmed älska min dag. Jag ska varje morgon vakna och älska stunden. Jag ska inte längre låta mig nedvärderas av andra. Inte känna mig sämre eller mindre värdefull. Jag är jag och det ska räcka hela livet. Jag hoppas också att det gör det. Sedan, när möjligheterna att göra något roligt dyker upp ska jag anta den utmaningen. Jag ska inte tveka och sedan ångra mig. För det är nog så jag gör nu ibland. Tycker det bara kan bli bättre nu. Med början på måndag. Mitt liv ska ticka som Big Ben. Jag ska alltid komma ihåg det. Livet går som tåget. Som klockan. På räls. Jag älskar det.
Canon EOS 500D Sigma 70-300
Freedom.
HOPE FOR HAITI!
I'm wasting my time. They're wasting their time. On me.
Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag kan inte göra något annat än att vara jag. Och om personer i min närvaro inte är intresserade av att finnas vid min sida så kan det vara. Jag är en sådan som sällan viker ner mig för andra, jag står på mina egna ben, men jag är rädd för att uttrycka min åsikt i många fall. Tänk om den är felaktig? Vilket jag vet att den inte alls är. Men det känns bara så ändå.
Det är spårade ur lite. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det heller. Jag skulle å andra sidan vilja försvinna ett tag. Ge människor lite tid att inse att jag är jag och mig själv tid att inse att jag är jag och att jag är bra.
Mycket jag. Men mig själv är det enda jag har att leva efter. Mina tankar och drömmar mina enda vägvisare här i livet. För om det är något jag har insett under de senaste åren är det att jag inte kan räkna mina vänner som det. Jag måste lita på att jag kan stå på mina egna ben nu. Inte luta mig mot dem, för de behöver inte mig. Ska inte längre tynga andra med min närvaro. Det är nog därför det alltid slutar med mig - ensam kvar. Hela jag är en börda. Och jag bär den tyngsta av dem. Eftersom jag är jag.
Min bästa vän är giraff.
Jag skulle vilja vara vän med en giraff. Hoppa upp på hans hals och se världen från en annan synvinkel. Hur ser egentligen våran dagliga värld ut från ovan. Tänk dig själv. Att bara se världen helt annorlunda för en stund. Det vore underbart.
Sen skulle jag hoppa ner från giraffen och gå runt samma sträcka och se världen från min vinkel. Ur mitt perspektiv. Och jag hoppas att jag då ska inse hur mycket bättre mitt perspektiv är än något helt annorlunda. För min vardag och min värld är ur mitt perspektiv, och trots att giraffens perspektiv kommer locka mig mer. Giraffen kommer ge mig ett äventyr och ge mig möjlighet att fly från min verklighet en stund. Men när jag väl kommer ner, efter hur lång tid det nu varar, kommer jag behöva möta den verklighet jag lämnat bakom mig. Med sorg, tårar, glädje och skratt kommer jag gå igenom min verklighet en gång till. Då hoppas och tror jag att jag blivit en lärdom rikare. Lärdomen om att den värld jag lever i, min verklighet är något ovärderligt.
Kanske vore det bra att sätta sig på giraffens hals för att inse hur bra dagen är och se medlen att fixa bristerna med. Men jag skulle aldrig vilja bli giraff. Skulle aldrig vilja byta bort mitt perspektiv med hans. För även om det lockar mig så är det här och nu jag lever, och det är det som betyder något.
Jag önskar att min bästa vän vore en giraff. Bara för att någon gång då och då kunna hoppa upp på hans hals och se världen annorlunda en stund. Men sedan kunna hoppa ner igen och uppskatta min värld minst lika mycket som jag borde, om än inte lite till.
There's no road that takes you where you want to go. (och inte i tid för den delen)
Filosofin verkade galet intressant, men kommer bli svårt. Jag ska dock klara det toppen. Sedan fortsatte dagen, tågen kom igång igen och jag fick inte en endaste minut frånvari från FilB'n. Sen dess har jag pluggat och nu ekar min mage efter mat så det är vad jag ska ägna kommande stund åt.
There's always something that you can't do.
Och nu måste jag köra igenom min redovisning en gång innan mina fina blå (som mamma sa) ska få sig sin sömn. Nu ska jag vara effektiv ikväll och inte fastna vid datorn. Därför går jag ner nu. Men först stänger jag av datorn.
Wow!
She knows that if she ever breaks free, that she will never seen the light of day.
Tror jag ska sätta mig och plugga lite matte nu. Behöver nästan göra det för att få igång hjärnan igen. Matte B liksom! Och på tisdag är det skridskor eller skidor på idrotten. Jag dör. Utomhus liksom! Jag kan inte åka skridskor. Kan verkligen inte. Det är för läskigt för mig och det tar en evighet innan spärren släpper. Jag är så enormt rädd att ramla att jag inte vågar åka. Så det blir troligen skidor för mig, men måste få med mig någon att åka också. Men skridskorna, det vet jag inte.
Nej, för att dö lite mer idag så ska jag öppna matteböckerna nu. Lite hemskt egentligen, halv sex en lördag. Suck. Jag har inget liv.
SOL!
På kvällen idag blir det nog filmkväll hos K, ska bli mysigt! Nej, dags att röra sig, städning väntar!
That's what's troubling me.
Det onda har börjat igen. Det är en molande smärta som finns där vart jag än befinner mig. Om jag sitter, står eller ligger finns den där. Dold. Otydlig, men hemskt smärtsam. Det gör ont när jag rör mig och försöker lokalisera den punkt som utsänder smärtan. Det går inte, utan varje gång jag försöker så gör det ondare. Inte så att jag skriker av smärta, men på så sätt att det påverkar mig. Jag känner det hela tiden. Värken sprider sig, kan inte bestämma vart att befinna sig och jag är trött. Trött på mitt knä som alltid skall fela sig. Ett enda dumt enbenshopp och några hopprepshopp efter det och jag känner så här. Ska jag glömma träning i helgen? Nej. Jag ska stå ut. Måste.
Idag är en sådan dag. En sådan dag som slutar i tankar utan slut. Där alla livets frågor känns så otroligt stora och så svåra att möta. Så enormt tuffa och så långt bort. Men ändå så nära. Så som att jag kan se de runt hörnet. Stå där och vifta, vinka på mig. Gör så. Men å andra sidan väljer det jag som endast ser nuet att kanske inte göra det, av rädsla, oftast för vad som komma skall. För vad som faktiskt kan hända nu. Inte i framtiden. Utan nu. Och varje gång jag tar dessa beslut som jag vet påverkar min framtid blir det ännu tuffare. Att inse att dagen idag är allt, för det enda jag kan tänka på är vad som händer mig senare. Och trots att jag vet att min framtid är långt ifrån mig kan jag inte låta bli att sluta tänka på den. För den kommer. Och jag vill inte.
The start of something new.
Idag fick jag tillbaka mitt nationella prov i matte A vilket jag var grymt nervös över, så nervös att jag skakade innan jag fick det. Så tittade jag och konstaterade att det faktiskt hade gått riktigt bra. Såg dock inte betyget förräns efter jag bläddrat igenom hela häftet. MVG. Alla solar. Jag blev överlycklig. Kunde liksom inte blivit bättre nästan. Det räddade min dag.
Annars har skolan nu kommit igång igen, efter ett antal dagar i mysiga London. Jag bävade faktiskt bara lite för den här skolstarten, mest för att jag ska läsa FilB. Jag är nästan lite rädd för det trots att jag vet att jag inta borde vara de alls. Jag är ju stenbäst.
Har haft mycket mysiga dagar den senaste tiden. Mina vänner är bäst. Och Em ska till Australien och L är i Tyskland, jag kommer/saknar dem redan!
Har skapat mig ett ton nyårslöften som ska få mig att må bättre som mig. Men jag har under de här dagarna insett att jag faktiskt älskar det som är nu. Jag gör det. Verkligen, trots att jag inte riktigt vill det för jag vet att det finns så mycket att förbättra. Men jag antar att det är så det är. Att man faktiskt älskar nuet men inte riktigt vill göra det, för man längtar så sjukt efter något bättre hela tiden.
Och nu är det mat. Och jag skäms över att citera High School musical i rubriken. Men det är vad detta är. Början på något nytt.
