Ibland vill jag vara där, ibland vill jag inte.
Jag minns en speciell sak som jag faktiskt förknippar med sommaren när jag var liten. Eller precis då innan man visste att man skulle få vara ledig från skolan/dagiset i flera veckor.
Ungefär den här tiden på året, eller alla tider på året, så hämtade min farmor och farfar mig och syster efter dagarna. Vi brukade äta middag där ibland och ofta sprang vi över deras långa gräsmatta som sträcker sig till en väg dold av en häck. Vi brukade stå där och titta på fåglarna som sprang. Men en speciell tid på året tittade vi inte på fåglarna, då tittade vi på studenterna som åkte på flak och sjöng. Vi vinkade till dem från fönstrena och tittade över häcken. Jag minns musiken, glädjen. Jag minns det.
Idag kan man inte se över häcken längre. Det har gått kanske tio år sedan vi senast stod där och tittade. Idag var jag i stan och såg samma sorts människor och bilar. De var precis lika glada som dem från min barndom. Men när jag stod där och tittade på dem idag så insåg jag att det är där jag är om tre år. Det är då det är min tur, och mest av allt skulle jag vilja stå där i min farmor och farfars köksfönster, titta ut över den korta häcken och se glädjen hos dem på bilen. Men mest av allt det andra vill jag vara den som står där och den som har roligt. Men det enda jag kan tänka på är mitt sommarminne av dessa bilar. Jag vet inte varför. Men nu är jag snart där.
Ungefär den här tiden på året, eller alla tider på året, så hämtade min farmor och farfar mig och syster efter dagarna. Vi brukade äta middag där ibland och ofta sprang vi över deras långa gräsmatta som sträcker sig till en väg dold av en häck. Vi brukade stå där och titta på fåglarna som sprang. Men en speciell tid på året tittade vi inte på fåglarna, då tittade vi på studenterna som åkte på flak och sjöng. Vi vinkade till dem från fönstrena och tittade över häcken. Jag minns musiken, glädjen. Jag minns det.
Idag kan man inte se över häcken längre. Det har gått kanske tio år sedan vi senast stod där och tittade. Idag var jag i stan och såg samma sorts människor och bilar. De var precis lika glada som dem från min barndom. Men när jag stod där och tittade på dem idag så insåg jag att det är där jag är om tre år. Det är då det är min tur, och mest av allt skulle jag vilja stå där i min farmor och farfars köksfönster, titta ut över den korta häcken och se glädjen hos dem på bilen. Men mest av allt det andra vill jag vara den som står där och den som har roligt. Men det enda jag kan tänka på är mitt sommarminne av dessa bilar. Jag vet inte varför. Men nu är jag snart där.
Kommentarer
Trackback
