Under tiden nu, efter skolan slutat, och även innan har jag oroat mig för gymnasiet. Sådär alldeles onödigt eftersom jag vet att det kommer gå bra, men ändå. Jag har tänkt på det 100 gånger och allt som kan hända. Hur fel det kan bli. Men problemet är egentligen inte allt som skulle kunna hända. Utan allt det som händer. För eftersom man vet att det säkerligen kommer bli bra - det som händer. Så måste man tänka på det som kan hända.
Tillexempel, du ska åka flygplan. Då tänker du inte på det du säkert vet kommer hända. Att du kommer sitta där och lyssna på musik. Att du kommer fram. Utan du tänker på det som skulle kunna hända. Att planet kraschar, störtar, brinner, ja inte vet jag. Det är just det som är problemet. Det som kan hända.

För även fast det känns som om det är bara dåliga saker som kan hända, så är det fler bra som också kan hända. Planet kan vara för tidigt. Du kan bli förflyttad till första klass. Men det tänker man inte på. Utan oro är att tänka på det dåliga som kan hända, medan du vet vad som kommer hända. Och jag tror det är först man inser skillnaden mellan vad som händer och vad som kan hända som det släpper. Kanske inte helt. Men om jag ser på min första dag i skolan föreställer jag mig att jag ramlar, säger fel, ja att allt går snett. Men när jag tänker på vad som säkert händer så är det att jag kommer dit, tittar mig omkring och går därifrån med en stor lättnad. Inte något annat. Och därimellan sitter oron. Att veta vad händer och istället oroa sig för allt det som kanske kan hända. För det är då det blir verkligt. Allt är fel och brister. Men utan felen och bristerna skulle lyckan inte vara så stor. Glädjen. Och om oron spökar för mig just nu, vet jag ändå, långt där inne att glädjen kommer ta över och oron för vad som kan hända kommer försvinna.