Varför "johamna"?
Alltså, jag blir galen på en sak. Klädhögen på min fåtölj. Den bara växer och växer för varje dag som går. Gah! Kläderna har inte fötter när man önskar de hade det utan bara när man minst vill att de ska försvinna. Som innan en viktig dag då just den där blommiga tröjan ska användas så är den såklart borta. Eller dina enda ballerinasockor som självklart har separerat sig och du bara hittar ena en dag då det är 20 grader varmt och du tvingas till skolan. Men så väl är det inte ens. Utan mina kläder försvinner, samt växer sig på hög. Jag skulle inte tacka nej till en automatisk klädsorterare. För så här går det inte längre. Städning i helgen!
Jag har funderat på en helt annan sak. Varför jag egentligen bloggar alls. Det är liksom inte för att någon läser, inte för att någon ska ha något att göra på sin dötid. Utan bara för mig själv. Jag är en sådan som måste skriva av mig. Det är därför det finns oändliga mängder dokument på min dator som bara är fyllda med en massa konstiga meningar om ditt och datt. Från början var det här med min blogg bara en rolig grej. Jag tänkte att det självklart skulle bli så att jag slutade efter tio inlägg och insåg att, nej, det håller inte. Men så blev det inte. Och det är jag glad för. Idag kan jag sitta och le åt mina gamla inlägg, från i oktober, novemeber eller bara förra veckan. Säkert skulle jag vara en av dem, för sisådär en tjugo trettio år sedan som skrev ett dussintal dagböcker bara för ingenting, för att. Det är som det nu också. Jag skriver för mig själv, för att jag ska kunna läsa, minnas och skratta eller gråta åt det som hände då. Dåtiden skrämmer mig lite. Därför vill jag minnas den, och jag gör det genom min dolda blogg som finns där bland säkert en miljon andra bloggar på J. Och där trivs jag. Jag trivs med att vara en på miljonen, en liten stjärna jämfört med de stora planeterna i bloggosfären. Aldrig, aldrig, skulle jag kunna skriva så här om det var hundratusen läsare om dagen. Inte ens tusen tror jag. Men det är enkelt att säga, för man vet inte. En dag kanske en stjärna blir en sol, som sedan trycker bort alla de andra planeterna från systemet. Jag vet inte, men nu trivs jag här. Och det är också därför jag skriver, för att visa för mig själv hur bra allt är, för att inte gå miste om något, för att slippa längta efter mer. Jag skriver för mig själv, inte för någon annan, jag skriver för att minnas. Men samtidigt blir jag glad över ni som faktiskt läser, och jag vet, att det inte stoppar mig från att skriva. Det är också därför jag lösenordskyddat den här bloggen förut. Inte för att någon vill mig illa åt, utan bara för mig själv. Jag vill kunna skriva, utan att hindras av en massa dumma ord. Och ack så glad jag är över att det inte är så. Jag ville bara säga det. Helt utan mening sådär, ungefär som resten av den här sidan, för er andra. Men för mig betyder det massor. För nu och då flyter ihop. Och det gör det, just här och nu.
Jag har funderat på en helt annan sak. Varför jag egentligen bloggar alls. Det är liksom inte för att någon läser, inte för att någon ska ha något att göra på sin dötid. Utan bara för mig själv. Jag är en sådan som måste skriva av mig. Det är därför det finns oändliga mängder dokument på min dator som bara är fyllda med en massa konstiga meningar om ditt och datt. Från början var det här med min blogg bara en rolig grej. Jag tänkte att det självklart skulle bli så att jag slutade efter tio inlägg och insåg att, nej, det håller inte. Men så blev det inte. Och det är jag glad för. Idag kan jag sitta och le åt mina gamla inlägg, från i oktober, novemeber eller bara förra veckan. Säkert skulle jag vara en av dem, för sisådär en tjugo trettio år sedan som skrev ett dussintal dagböcker bara för ingenting, för att. Det är som det nu också. Jag skriver för mig själv, för att jag ska kunna läsa, minnas och skratta eller gråta åt det som hände då. Dåtiden skrämmer mig lite. Därför vill jag minnas den, och jag gör det genom min dolda blogg som finns där bland säkert en miljon andra bloggar på J. Och där trivs jag. Jag trivs med att vara en på miljonen, en liten stjärna jämfört med de stora planeterna i bloggosfären. Aldrig, aldrig, skulle jag kunna skriva så här om det var hundratusen läsare om dagen. Inte ens tusen tror jag. Men det är enkelt att säga, för man vet inte. En dag kanske en stjärna blir en sol, som sedan trycker bort alla de andra planeterna från systemet. Jag vet inte, men nu trivs jag här. Och det är också därför jag skriver, för att visa för mig själv hur bra allt är, för att inte gå miste om något, för att slippa längta efter mer. Jag skriver för mig själv, inte för någon annan, jag skriver för att minnas. Men samtidigt blir jag glad över ni som faktiskt läser, och jag vet, att det inte stoppar mig från att skriva. Det är också därför jag lösenordskyddat den här bloggen förut. Inte för att någon vill mig illa åt, utan bara för mig själv. Jag vill kunna skriva, utan att hindras av en massa dumma ord. Och ack så glad jag är över att det inte är så. Jag ville bara säga det. Helt utan mening sådär, ungefär som resten av den här sidan, för er andra. Men för mig betyder det massor. För nu och då flyter ihop. Och det gör det, just här och nu.
Kommentarer
Trackback
