Life's unfair.
Jahapps. Söndag igen. Min helg har varit bra! I fredags var jag på middag med mina klasskompisar. Det var roligt och vi åt på en restaurang där man fick ta buffé och allt möjligt. Vi pratade och hade det trevligt.
I lördags satt jag i bilen och pluggade. Jag åkte i bilen och pluggade. Den stod inte still, eller jo ett tag, när min pappa handlade och jag stannade kvar. Vi hälsade på mamma på sjukhuset också. Jag får en speciell känsla när jag befinner mig på sjukhus. När jag ser alla människor som sitter där, som är där och som verkligen behöver vara där, så tänker jag på vad mycket det finns bakom deras ansikten. Igår mötte jag en tjej, hon var kanske något yngre än mig och satt i fikarummet med en droppställning. Hennes ansikte var uttryckslöst men av blicken hon gav mig kunde man tyligt utläsa hennes längtan om hopp. Sådant ska inte barn vara med om. Ingen för den delen. Den här flickan tittade på mig med sina stora mörka rådjursögon och jag såg hur gärna hon ville vara mig, på väg någonstans, inte till sjukhussängen, utan ut. Och bara leva livet.
Kvällen spenderades framför en film hemma hos R. Den handlade om några personer som blivit fast ute på en safari, och ständigt attackerade av lejon och jag kunde inte undvika känslan av igenkännande sedan Sydafrika. Inte för att något hände, men bara ifall att.
En stor läxhög väntar på mig här bredvid och innan klockan hunnit bli alltför mycket lär jag nog behöva börja.
I lördags satt jag i bilen och pluggade. Jag åkte i bilen och pluggade. Den stod inte still, eller jo ett tag, när min pappa handlade och jag stannade kvar. Vi hälsade på mamma på sjukhuset också. Jag får en speciell känsla när jag befinner mig på sjukhus. När jag ser alla människor som sitter där, som är där och som verkligen behöver vara där, så tänker jag på vad mycket det finns bakom deras ansikten. Igår mötte jag en tjej, hon var kanske något yngre än mig och satt i fikarummet med en droppställning. Hennes ansikte var uttryckslöst men av blicken hon gav mig kunde man tyligt utläsa hennes längtan om hopp. Sådant ska inte barn vara med om. Ingen för den delen. Den här flickan tittade på mig med sina stora mörka rådjursögon och jag såg hur gärna hon ville vara mig, på väg någonstans, inte till sjukhussängen, utan ut. Och bara leva livet.
Kvällen spenderades framför en film hemma hos R. Den handlade om några personer som blivit fast ute på en safari, och ständigt attackerade av lejon och jag kunde inte undvika känslan av igenkännande sedan Sydafrika. Inte för att något hände, men bara ifall att.
En stor läxhög väntar på mig här bredvid och innan klockan hunnit bli alltför mycket lär jag nog behöva börja.
Kommentarer
Trackback
