Time is passing by!
Igår sprang jag. Förbi min första skola. En liten skola men som var så stor förr i tiden. Jag minns allt så tydligt därifrån. Minns exakt hur bänkarna såg ut, förskoleklassalen och ja, allt. Men när jag springer förbi där nu är allt så extremt mycket mindre. Ja, allt är mindre. Jag når upp till basketkorgarna. Borden är jättesmå och jag ser inte längre skolan som stor.
Det är bara läskigt hur mycket man växer och det känns verkligen inte så. När jag tittar på eleverna på skolan kan jag inte tänka annat än hur små de är. Och därför känns det grymt konstigt att jag själv varit sådär liten. För det går ju liksom inte. Nej, det gör det inte.
Och att min kusin börjar skolan till hösten är ännu sjukare. Det var ju nyss jag träffade honom på Arlanda för första gången. Livet går fort fram.
Det är bara läskigt hur mycket man växer och det känns verkligen inte så. När jag tittar på eleverna på skolan kan jag inte tänka annat än hur små de är. Och därför känns det grymt konstigt att jag själv varit sådär liten. För det går ju liksom inte. Nej, det gör det inte.
Och att min kusin börjar skolan till hösten är ännu sjukare. Det var ju nyss jag träffade honom på Arlanda för första gången. Livet går fort fram.
Kommentarer
Trackback
