Det här är en av de hemskaste bilderna jag har. Den är tagen för fyra år sedan under en resa till Sydafrika. Under många år har jag inte tänkt på den här bilden, eller på det överhuvudtaget. För ett tag sedan började jag tänka på den igen och jag minns fortfarande när vi tog den.

Jag minns precis hur det såg ut på platsen och hur chockad jag blev. Jag var tolv år gammal då och vi fotograferade dessa platser från bilen. Jag minns det här fotot för att det står "To let" på skylten. Då visste jag inte vad det betydde men idag vet jag. Och idag är mitt medlidande och min känsla för dessa hus och inte minst barnen vi såg från fönstrena enormt. Det går inte att sätta ord på men jag ser bilden och önskar att jag kom tillbaka dit. Önskar jag kunde göra något istället för att bara åka förbi. Men jag var tolv år då och visste inte tillräckligt mycket om livet. Fast tillräckligt mycket och tillräckligt gammal för att inse att livet är orättvist och det har inte lämnatg mig än och har inte gjort det under dessa år. Minnet har inte bleknat utan vuxit. Blivit starkare och tydligare, viktigare och än mer känslosamt.
Känslan av varje människas litenhet har också vuxit och jag har insett att om det är någon plats vi borde besöka så är det just denna. Sydafrika. För att lära oss mer om livet och för att inse att vi inte alls har rätt att klaga. För samtidigt kämpar någon om att hitta tak över huvudet. De kämpar mot att överleva och har alla odds emot sig. Det är en resa för livet att se och en resa som aldrig tar slut. Fastän vi blundar för vad som verkligen händer så kommer ingenting förändras utan att vi gör något åt det.
Jag minns en text jag skrev för två år sedan. Jag skrev att jag vill bli ihågkommen för att ha gjort världen till en bättre plats. Vi alla måste hjälpa till att göra just det. Och inte bara för att göra min röst hörd utan för att ge de som verkligen är där en starkare röst. De som stod vid staketen framför något vi inte kan föreställa oss som bostäder den där dagen i december för fyra år sedan. De som vinkade till bilarna som passerade förbi för att sedan vända om hem, i hopp om mat och överlevnad. Deras röster är de vi måste lyssna på och de vi måste göra hörda. Kanske de inte talar direkt till oss men synen och känslan av deras värld är tillräckligt stark för att våga förändra och börja tänka.
Jag vill ge alla de människor som faktiskt inte har ett riktigt hem ett värdigt liv. Jag vill inte höra mina föräldrar berätta att servitriserna på hotellet antagligen själva bor i en av dessa byar längre. Världen är för orättvis och för viktig för oss alla för att vi ska kunna behandla människor så här. Ingen ska någonsin behöva oroa sig för att överleva dagen eller att finna en plats att sova på. Ingen ska heller någonsin behöva sätta upp en skylt på sitt hus med texten "To Let" i hopp om att någon vill hjälpa dem med pengar. Världen är inte en sådan plats och vi måste förhindra alla dessa hemskheter som pågår världen över genom att offra lite av oss själva.
Vi måste ge dem våra händer, vi måste lyssna på deras röster. Det är då vi slutar se dessa hemska bilder och det är då jag ska känna mig stolt över att ha gjort något och veta att den här bilden inte finns för att visa andra verkligheten, utan för att visa generationer vad vi faktiskt åstadkommit och förändrat. För oss själva, för världen och framförallt för alla de som varit där.

Sedan dagen då jag själv var där har det alltid funnits i mitt bakhuvud och aldrig försvunnit. Minnen försvinner men det gör inte verkligheten. Det finns en chans att de lämnar spår som påverkar verkligheten. Men inte förrän minnen blir riktiga går de att förändra, precis som drömmar bara går att uppfylla när man verkligen vill.
Tänk på det nästa gång. Och gör något åt det. Så viktigt är det.