En femåring ska inte berätta om minnesförlust.
Igår kväll mötte jag min kusin. Han har råkat ut för en olycka och fått sy, både i pannan och på armbågen. Eftersom jag aldrig sytt så skulle han berätta för mig hur det gick till. Han berättade om den vassa sprutan, den svidande krämen och om den krokiga nålen. Han berättade det verkligen på sitt sätt, med sin röst, och sina ord eftersom han är fem år gammal.
Men sedan skulle han berätta om vad som egentligen hände, och då sa han, så vuxet, jag vet inte, jag fick minnesförlust. Och det enda jag kunde tänka på var hur fel det kändes med en femåring som berättar att han fått minnesförlust. Sådant ska inte femåringar prata om. De ska berätta om den nya coola gubben de fått. Inte om minnesförlust och fyra stygn.
Mitt medlidande blev enormt och jag började bara tänka på vad andra barn går igenom dagligen. Ibland önskar man att man kunde sätta sig själv där, istället för barnen. De ska nämligen leka, springa och vara glada. Fria från bekymmer, några år till.
Men sedan skulle han berätta om vad som egentligen hände, och då sa han, så vuxet, jag vet inte, jag fick minnesförlust. Och det enda jag kunde tänka på var hur fel det kändes med en femåring som berättar att han fått minnesförlust. Sådant ska inte femåringar prata om. De ska berätta om den nya coola gubben de fått. Inte om minnesförlust och fyra stygn.
Mitt medlidande blev enormt och jag började bara tänka på vad andra barn går igenom dagligen. Ibland önskar man att man kunde sätta sig själv där, istället för barnen. De ska nämligen leka, springa och vara glada. Fria från bekymmer, några år till.
Kommentarer
Trackback
