Ain't no mountain high enough?
Idag, helt utan anledning, började jag gråta. Inte särskilt mycket, men lite. Jag tänkte på något jag inte vill tänka på, något jag helst vill låta mitt liv passera. Men det går inte. För varje dag blir jag påmind om hur ont det gör. Om hur mycket just detta tar från mina dagar utan att det borde. Om hur mycket jag skadar personerna som är inblandade genom att ens tänka tankarna. Fast så fort jag ser bilden, blickarna och Det framför mig skär det till i hela hjärtat. Jag önskar då för en stund att jag aldrig hade gjort de val jag någonsin gjort, att jag aldrig betett mig så som jag gjort. Önskar att mina idéer aldrig ens hade fötts, att jag aldrig ens tagit upp ämnet.
Jag vet att varje gång det händer, att varje dag jag känner så här alltid kommer vara en jobbig tid. Att jag kommer ångra mig och vilja ändra mig, men i slutänden sitter jag ändå där. Ensam på samma pinnstol med en miljon tankar men endast ett fåtal svar.
Det påminner mig om vad som är och vad som kunde vara. Om hur mycket bättre allt kunde vara genom att jag bara skulle finnas där. Nu gör jag antagligen inte det, inte tillräckligt och jag lider av det. Lider av allt som sker i skuggan av det. Av varje dag och av att faktiskt gråta.
Jag vet att varje gång det händer, att varje dag jag känner så här alltid kommer vara en jobbig tid. Att jag kommer ångra mig och vilja ändra mig, men i slutänden sitter jag ändå där. Ensam på samma pinnstol med en miljon tankar men endast ett fåtal svar.
Det påminner mig om vad som är och vad som kunde vara. Om hur mycket bättre allt kunde vara genom att jag bara skulle finnas där. Nu gör jag antagligen inte det, inte tillräckligt och jag lider av det. Lider av allt som sker i skuggan av det. Av varje dag och av att faktiskt gråta.
Kommentarer
Trackback
