Lonelier than never before.
Ibland känner jag mig ensammast på jorden. Jag ser vad andra människor gör och önskar jag vore en av dem. Är där men samtidigt inte. Ser vad personer säger, skriver och gör med varandra och önskar någon riktade det mot mig. Men jag vet att ensamhet är bra ibland, för det lär en att uppskatta de människor man har. Trots att jag ibland känner mig ensammast på jorden och innerst inne borde veta att jag har fel så vet jag att så inte är fallet. Varken åt den ena eller andra hållet. Jag är en ensam själ i många fall, i andra en i mängden. Helt ensam blir jag aldrig. Men känslan av att stå ensam mot resten finns alltid där, och det slår mig ibland hårdare än vad det borde. När allting blir så tydligt, det är då ensamheten tar över.
Då jag står där och ser vad som händer, kanske deltar en smula, det är då jag känner mig ensammast på jorden. Förlåt.
Då jag står där och ser vad som händer, kanske deltar en smula, det är då jag känner mig ensammast på jorden. Förlåt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej misse.. :)
Trackback
