I'm wasting my time. They're wasting their time. On me.
Jag är trött, jag är arg och jag är ensam. Jag borde inte klaga. Jag försöker ständigt intala mig själv att jag inte kan klaga. Har ingen rätt att göra det. Men så är det. Vet egentligen inte varför jag ens gör det. Jag vet att jag har allt. Underbara vänner, familj och jag är också bra. Men mitt liv är inte tillräckligt, jag är inte tillräcklig. Alla mina vänner lever livet medan jag sitter hemma och försöker skapa mig ett bättre liv. Genom plugg, genom träning, eller genom att bara vara. Jag älskar mitt liv. Åtminstone brukar jag göra det.
Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag kan inte göra något annat än att vara jag. Och om personer i min närvaro inte är intresserade av att finnas vid min sida så kan det vara. Jag är en sådan som sällan viker ner mig för andra, jag står på mina egna ben, men jag är rädd för att uttrycka min åsikt i många fall. Tänk om den är felaktig? Vilket jag vet att den inte alls är. Men det känns bara så ändå.
Det är spårade ur lite. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det heller. Jag skulle å andra sidan vilja försvinna ett tag. Ge människor lite tid att inse att jag är jag och mig själv tid att inse att jag är jag och att jag är bra.
Mycket jag. Men mig själv är det enda jag har att leva efter. Mina tankar och drömmar mina enda vägvisare här i livet. För om det är något jag har insett under de senaste åren är det att jag inte kan räkna mina vänner som det. Jag måste lita på att jag kan stå på mina egna ben nu. Inte luta mig mot dem, för de behöver inte mig. Ska inte längre tynga andra med min närvaro. Det är nog därför det alltid slutar med mig - ensam kvar. Hela jag är en börda. Och jag bär den tyngsta av dem. Eftersom jag är jag.
Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag kan inte göra något annat än att vara jag. Och om personer i min närvaro inte är intresserade av att finnas vid min sida så kan det vara. Jag är en sådan som sällan viker ner mig för andra, jag står på mina egna ben, men jag är rädd för att uttrycka min åsikt i många fall. Tänk om den är felaktig? Vilket jag vet att den inte alls är. Men det känns bara så ändå.
Det är spårade ur lite. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det heller. Jag skulle å andra sidan vilja försvinna ett tag. Ge människor lite tid att inse att jag är jag och mig själv tid att inse att jag är jag och att jag är bra.
Mycket jag. Men mig själv är det enda jag har att leva efter. Mina tankar och drömmar mina enda vägvisare här i livet. För om det är något jag har insett under de senaste åren är det att jag inte kan räkna mina vänner som det. Jag måste lita på att jag kan stå på mina egna ben nu. Inte luta mig mot dem, för de behöver inte mig. Ska inte längre tynga andra med min närvaro. Det är nog därför det alltid slutar med mig - ensam kvar. Hela jag är en börda. Och jag bär den tyngsta av dem. Eftersom jag är jag.
Kommentarer
Trackback
