Det onda har börjat igen. Det är en molande smärta som finns där vart jag än befinner mig. Om jag sitter, står eller ligger finns den där. Dold. Otydlig, men hemskt smärtsam. Det gör ont när jag rör mig och försöker lokalisera den punkt som utsänder smärtan. Det går inte, utan varje gång jag försöker så gör det ondare. Inte så att jag skriker av smärta, men på så sätt att det påverkar mig. Jag känner det hela tiden. Värken sprider sig, kan inte bestämma vart att befinna sig och jag är trött. Trött på mitt knä som alltid skall fela sig. Ett enda dumt enbenshopp och några hopprepshopp efter det och jag känner så här. Ska jag glömma träning i helgen? Nej. Jag ska stå ut. Måste.

Idag är en sådan dag. En sådan dag som slutar i tankar utan slut. Där alla livets frågor känns så otroligt stora och så svåra att möta. Så enormt tuffa och så långt bort. Men ändå så nära. Så som att jag kan se de runt hörnet. Stå där och vifta, vinka på mig. Gör så. Men å andra sidan väljer det jag som endast ser nuet att kanske inte göra det, av rädsla, oftast för vad som komma skall. För vad som faktiskt kan hända nu. Inte i framtiden. Utan nu. Och varje gång jag tar dessa beslut som jag vet påverkar min framtid blir det ännu tuffare. Att inse att dagen idag är allt, för det enda jag kan tänka på är vad som händer mig senare. Och trots att jag vet att min framtid är långt ifrån mig kan jag inte låta bli att sluta tänka på den. För den kommer. Och jag vill inte.