Jag är trött på allt. Trött på att vara liten. Jag orkar inte mer. Vill inte leva i den ständiga ovissheten, saknaden och bristen på glädje. Det finns hundratusentals frågor jag vill besvara, söka svar på i mitt liv. Men någonting hindrar mig från att försöka, från att testa mig. Jag vill göra så mycket i livet att det tar kål på mig. Och jag kan inte acceptera att jag inte kan. Jag är för ung. Och all den tid som går åt till att drömma tar dagar från min värdefulla tid i livet. De dagar som faktiskt är mitt liv går åt till annat. När jag sedan väl tänker efter på det som varit ångrar jag mig. Då förstår jag inte varför jag ens klagar. Jag lär andra att inte klaga, att inte tala illa om sig själv, att vara nöjd med dagen. Att just den person är värd allt i världen. Men jag kan inte stå för det jag försöker lära mina vänner. Jag sviker mina ideal genom att drömma. När jag vet att jag inte kan nå dit.
Därför, för att göra mig själv en tjänst. Göra alla mina vänner en tjänst så ska jag härmed älska min dag. Jag ska varje morgon vakna och älska stunden. Jag ska inte längre låta mig nedvärderas av andra. Inte känna mig sämre eller mindre värdefull. Jag är jag och det ska räcka hela livet. Jag hoppas också att det gör det. Sedan, när möjligheterna att göra något roligt dyker upp ska jag anta den utmaningen. Jag ska inte tveka och sedan ångra mig. För det är nog så jag gör nu ibland. Tycker det bara kan bli bättre nu. Med början på måndag. Mitt liv ska ticka som Big Ben. Jag ska alltid komma ihåg det. Livet går som tåget. Som klockan. På räls. Jag älskar det.

Canon EOS 500D Sigma 70-300
Freedom.