Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag läste några gamla dagboksinlägg igår och insåg att jag är min största fiende. Hur mycket jag försvårar för mig hela tiden... Varje dag är det något jag vrider på, något som får mig att må dåligt trots att det inte borde vara så.
Ibland ser jag på det som varit med en nypa salt, skrattar åt hur dumt jag agerat i vissa lägen, hur dåligt jag betett mig. Men ibland är det inte så enkelt. Då gråter jag över att jag faktiskt fortfarande är samma person som den i texterna. Jag gråter över att jag är jag för att det är så otillräckligt. Minsta lilla får mig just nu att bryta ihop på insidan, ingenting jag visar, men det händer. Jag blir helt tom och ser bara de miljontals brister jag har. Ser bara hur mycket jag vill ändra på, men som gör mig till mig. Tolkar varenda ord fel så att jag kan känna mig dålig. Det är så dumt, och jag önskar av hela mitt hjärta att det inte vore så. Men så är det.
Intalar mig själv att det är nu det ska vända, att nu är rätt tid att bli bättre. Men jag är fast och kan inte hitta vägen ut, det är svart runt omkring mig. Jag är ledsen.