Hejdå.
Jag läste en bok i bilen på väg hem från Åre. Tidigare har jag inte riktigt fastnat för den, tyckt att den var alltför stirrig för att förstås och alltför konstig. Men igår när jag faktiskt läste boken slog det mig hur äckligt lik huvudpersonen jag är. Huvudpersonen letar efter saker, hon ansåg det som sitt "call" här i livet. Sedan formulerade hon det annorlunda och fick det till att hon letar efter saker för att hon inte vet vart hon hör hemma. Jag letar inte efter saker som hon gör, men jag tänker så som jag gör på grund av det. Jag hör inte hemma i den här världen, inte någonstans är jag en del av den här världen. På något sätt är det fel och jag kan inte intala mig att så är det inte, för jag vet att det är sant. Varenda ord jag tänker får mig att inse att jag fan inte vet vad jag gör här. Det finns ingen mening längre. Har väl aldrig funnits en mening. Det är meningslöst, jag är meningslös och jag kan inte hantera den meningslösheten.
Jag vet inte vad jag gör här, vet inte vad jag ska göra, men jag vet att det inte kan vara så här. Mitt humör leker bergochdalbana med mig hela tiden. Jag dör.
och förlåt, jag vet att mina tankar sårar andra, därför tänker jag göra något åt saken. jag ska inte mer yttra mig om detta. inte publikt, dagboken är min bästa vän.
Jag vet inte vad jag gör här, vet inte vad jag ska göra, men jag vet att det inte kan vara så här. Mitt humör leker bergochdalbana med mig hela tiden. Jag dör.
och förlåt, jag vet att mina tankar sårar andra, därför tänker jag göra något åt saken. jag ska inte mer yttra mig om detta. inte publikt, dagboken är min bästa vän.
Kommentarer
Trackback
