Den fjärde april, för snart en månad sedan vände allt. Det som varit en gnagande, jobbig känsla, blev som en mindre lättnad. För varje gång hon tittade mig i ögonen de sista dagarna så var det som om att hon ville därifrån. Slippa allt lidande, slippa ligga i sängen, magra, och inte kunna se oss leva våra liv. Inte kunna baka bullar, lösa korsord eller läsa en bok i fåtöljen. Så när den dagen kom, då slapp hon lida. För det var det jobbigaste av allt. Ingen ville att hon skulle lämna oss, jag tänkte hela tiden på den dagen då det faktiskt skulle ske, för det visste jag att det skulle. Men den dagen det hände förändrade mig. Inte bara sorgen, och de många, långa tårarna, utan också jag själv ändrades. Jag blev gladare, jag blev mindre inne i mig själv, jag växte som person. Och jag vet att det är farmor som tagit mig hit. Och det är jag tacksam över.

Idag undrar jag om jag borde vara glad, om jag borde bry mig om småsaker som stör mig. Men jag vet att farmor hade velat att jag skulle bry mig, att jag skulle fortsätta vara så som jag alltid varit. Och det är jag. Bara ännu starkare.