Inte längre behövde jag simma i det där stora akvariet eller leta i höstacken efter den borttappade nålen. Jag visste vad jag ville, och jag hade det rakt framför mig.

Men så kom dagen, dagen då allting föll och då den trygga känslan försvann från mig igen. Luften gick ur mig, akvariet blev större än någonsin och höstråna allt fler. Helt plötsligt försvann han från mig, han som tittade på mig med sin varma blick en enda gång och som därefter var den bästa personen på jorden. Han.

Idag är det många dagar, veckor, månader sedan just den dagen. Det är evigheter sedan den trygga känslan försvann och länge har jag glidit runt på någon annan form av hopp. Hopp om att hitta hem igen, om att finna den där tryggheten. Dock fann jag det aldrig utan fortsatte att leta. Sökandes efter den där blicken bland tusentals människor, i hopp om att just han skulle vara där och fånga min blick igen. För då skulle jag hitta hem.