Min bästa vän är giraff.
Jag skulle vilja vara vän med en giraff. Hoppa upp på hans hals och se världen från en annan synvinkel. Hur ser egentligen våran dagliga värld ut från ovan. Tänk dig själv. Att bara se världen helt annorlunda för en stund. Det vore underbart.
Sen skulle jag hoppa ner från giraffen och gå runt samma sträcka och se världen från min vinkel. Ur mitt perspektiv. Och jag hoppas att jag då ska inse hur mycket bättre mitt perspektiv är än något helt annorlunda. För min vardag och min värld är ur mitt perspektiv, och trots att giraffens perspektiv kommer locka mig mer. Giraffen kommer ge mig ett äventyr och ge mig möjlighet att fly från min verklighet en stund. Men när jag väl kommer ner, efter hur lång tid det nu varar, kommer jag behöva möta den verklighet jag lämnat bakom mig. Med sorg, tårar, glädje och skratt kommer jag gå igenom min verklighet en gång till. Då hoppas och tror jag att jag blivit en lärdom rikare. Lärdomen om att den värld jag lever i, min verklighet är något ovärderligt.
Kanske vore det bra att sätta sig på giraffens hals för att inse hur bra dagen är och se medlen att fixa bristerna med. Men jag skulle aldrig vilja bli giraff. Skulle aldrig vilja byta bort mitt perspektiv med hans. För även om det lockar mig så är det här och nu jag lever, och det är det som betyder något.
Jag önskar att min bästa vän vore en giraff. Bara för att någon gång då och då kunna hoppa upp på hans hals och se världen annorlunda en stund. Men sedan kunna hoppa ner igen och uppskatta min värld minst lika mycket som jag borde, om än inte lite till.
That's what's troubling me.
Det onda har börjat igen. Det är en molande smärta som finns där vart jag än befinner mig. Om jag sitter, står eller ligger finns den där. Dold. Otydlig, men hemskt smärtsam. Det gör ont när jag rör mig och försöker lokalisera den punkt som utsänder smärtan. Det går inte, utan varje gång jag försöker så gör det ondare. Inte så att jag skriker av smärta, men på så sätt att det påverkar mig. Jag känner det hela tiden. Värken sprider sig, kan inte bestämma vart att befinna sig och jag är trött. Trött på mitt knä som alltid skall fela sig. Ett enda dumt enbenshopp och några hopprepshopp efter det och jag känner så här. Ska jag glömma träning i helgen? Nej. Jag ska stå ut. Måste.
Idag är en sådan dag. En sådan dag som slutar i tankar utan slut. Där alla livets frågor känns så otroligt stora och så svåra att möta. Så enormt tuffa och så långt bort. Men ändå så nära. Så som att jag kan se de runt hörnet. Stå där och vifta, vinka på mig. Gör så. Men å andra sidan väljer det jag som endast ser nuet att kanske inte göra det, av rädsla, oftast för vad som komma skall. För vad som faktiskt kan hända nu. Inte i framtiden. Utan nu. Och varje gång jag tar dessa beslut som jag vet påverkar min framtid blir det ännu tuffare. Att inse att dagen idag är allt, för det enda jag kan tänka på är vad som händer mig senare. Och trots att jag vet att min framtid är långt ifrån mig kan jag inte låta bli att sluta tänka på den. För den kommer. Och jag vill inte.
The start of something new.
Idag fick jag tillbaka mitt nationella prov i matte A vilket jag var grymt nervös över, så nervös att jag skakade innan jag fick det. Så tittade jag och konstaterade att det faktiskt hade gått riktigt bra. Såg dock inte betyget förräns efter jag bläddrat igenom hela häftet. MVG. Alla solar. Jag blev överlycklig. Kunde liksom inte blivit bättre nästan. Det räddade min dag.
Annars har skolan nu kommit igång igen, efter ett antal dagar i mysiga London. Jag bävade faktiskt bara lite för den här skolstarten, mest för att jag ska läsa FilB. Jag är nästan lite rädd för det trots att jag vet att jag inta borde vara de alls. Jag är ju stenbäst.
Har haft mycket mysiga dagar den senaste tiden. Mina vänner är bäst. Och Em ska till Australien och L är i Tyskland, jag kommer/saknar dem redan!
Har skapat mig ett ton nyårslöften som ska få mig att må bättre som mig. Men jag har under de här dagarna insett att jag faktiskt älskar det som är nu. Jag gör det. Verkligen, trots att jag inte riktigt vill det för jag vet att det finns så mycket att förbättra. Men jag antar att det är så det är. Att man faktiskt älskar nuet men inte riktigt vill göra det, för man längtar så sjukt efter något bättre hela tiden.
Och nu är det mat. Och jag skäms över att citera High School musical i rubriken. Men det är vad detta är. Början på något nytt.
This is 2009!
Tänkte jag skulle summera mitt år för att minnas. Så ett urval av frågor från samma lista jag skrev förra året. Kan alltid vara roligt.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började gymnasiet, där jag i princip inte kände någon. Jag jobbade också
en stor del av sommaren.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag minns inget av de nyårslöften jag kanske hade förra året. Men genom att läsa denna
från förra året kan jag utläsa vad jag nog lovade mig själv. Dock
höll jag inte det.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej. Det tror jag inte.
4. De bästa nya människorna du träffade?
Mina nya klasskompisar! Mina nya kompisar, R, K och H framförallt. Och J som bytte skola, tråkigt nog. Sedan en hel del andra från andra klasser! Min träningskompis också! Alla nya människor jag träffat helt enkelt.
5. Vad fick dig att må bra?
Allt underbart detta år har gett mig, alla förändringar, nya vänner. Sen självklart
min familj.
6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
Mer tid. Jag önskar mig alltid mer tid, det är min största fiende. Tiden.
Också det jag faktiskt är rädd för. Att inte ha tillräckligt med tid.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
17 augusti, då skolan började eller 1 juli för den delen. Då jag började jobba, och vi hade
inbrott på jobbet, jag fick kastas in i kvällsserveringen utan att kunna något
och alla trodde jag var 18. Jag var 16.
8. Vad var din största framgång 2008?
Att jag träffade nya vänner och att det har gått bra i skolan.
9. Största misstaget?
Jag har inte hållit så bra kontakt med gamla vänner som jag velat, det kan jag starkt
ångra nu i efterhand.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag var sjuk på min lillasysters födelsedag i år. Första gången på en evighet.
11. Bästa köpet?
Resan till Frankrike med R!
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Resan, som förra året.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Varje dag gjorde mig mer eller mindre glad i år! Men också att jag fick
åka iväg under höstlovet. TACK!
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Många med Mando Diao samt Coldplay efter konserterna.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tror att alla år är ungefär lika glada. Mitt år har varit bra!
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tillbringat tid med kompisar och haft kul.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Pluggat!
18. Hur tillbringar du julen?
I år blev det tre julfiranden. Ett med farmor och farfar sedan med resten av
släkten uppdelat på två dagar.
19. Blev du kär i år?
Låter detta stå tomt.
20. Favoritprogram på TV?
One Tree Hill eller DH. Eller Grey’s för den delen.
21. Bästa boken du läste i år?
Jag vet inte. Minns inte vad jag läst!
22. Största musikaliska upptäckten?
Har nog inte upptäckt någon ny artist som betyder mycket för mig.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Jag önskade mig pengar och fick pengar!
25. Något du önskade dig men inte fick?
Resa! Det önskar jag mig varje dag, men får sällan. I julklapp fick jag dock
en resa till London!
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Hade lov och var med J och A samt firade med min familj. När jag tjuvläser bloggen ser jag att
jag också åkte och handlade något för mina pengar jag fått. Tror dock inte jag
köpte något…
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det finns det alltid!
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Jeans!
I år skriver jag ytterligare en lista över mitt år. Det har varit ett underbart år. Jag har haft enormt mycket roligt för mig och jag har alla mina vänner att tacka för det. Trots att jag lämnade min gamla klass blev allt så bra det skulle kunna bli. Jag är så glad över allt. Och nu ska 2010 bli ett minst lika bra år.
Nu ska jag fira nyår med mina vänner. Och ha grymt kul!
GOTT NYTT ÅR!
I give up.
För två dagar sedan var allt så bra. För två dagar sedan grät jag inte. Varför ska livet ändras på en sekund? Varför ska två dagar vara skillnaden mellan himmel och jord.
Varför gråter jag? Varför är allt så grått när det inte är det egentligen?
När jag har underbara vänner, en underbar familj och släkt som gör allt för mig?
Jag förstår mig inte på det. Jag orkar inte mer.
Jag ger mig. Försvinner.
Hejdå.
Kan inte hantera något längre. Förlåt.
Punkt.
"The fact I know I'm loosing you can't keep my eyes from crying.
Le fait que je sais que je vais perdre vous ne pouvez pas garder mes yeux de pleurer."
Wishes.
Men ibland önskar jag mig inte saker. Inget man kan ta på. Jag önskar att just jag betydde något. Att jag skulle vara viktig inte bara för min familj utan även för andra. Inte bara för de som sätter mig framför allt på jorden. Det är precis vad jag önskar mig. Att betyda något, att göra skillnad för någon eller några. Det finns dock inte framför mig, jag vet det, men det är mycket enklare att önska att det någon gång händer än att inse att det aldrig kommer ske.
Ändå, hoppas jag att det en gång gör det.
Mörker.
Det är nattsvart i Sverige. Jag har haft det otroligt underbart i Nice under några dagar.
Nu ser det ut så här på kvällarna klockan fem. Suck.
NIIIIIIIIIIIIIIICCCCEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!
Allt gott i regnet! Cirkus 25 grader, 24 i havet och strålande sol i Nice. Kan det bli bättre ett novemberlov som detta? Nepp, NICE är vad det är!
Time is passing by!
Det är bara läskigt hur mycket man växer och det känns verkligen inte så. När jag tittar på eleverna på skolan kan jag inte tänka annat än hur små de är. Och därför känns det grymt konstigt att jag själv varit sådär liten. För det går ju liksom inte. Nej, det gör det inte.
Och att min kusin börjar skolan till hösten är ännu sjukare. Det var ju nyss jag träffade honom på Arlanda för första gången. Livet går fort fram.
Dumma gem.
Jag skulle precis stänga igen boken med träningsläran i och så ramlar gemet som papprena var fästa med på tangentbordet. Men det såg inte jag utan studsade istället upp en halv meter på stolen för att jag blev så sjukt rädd. Det sa klirr liksom. Vad är det för fel på mig?
Ibland undrar man ju faktiskt..
Yesterday, all my troubles seems so far away..
Vi var på mattelektionen och hade muntlig redovisning av vissa tal. Man fick räcka upp handen och gå fram två och två. Aldrig tänkte jag. Så kom vi till ett tal och läraren tog upp två elever som löste, en till som också löste men inte på rätt sätt. Där satt jag, med rätt lösning, och kom på mig själv med att räcka upp handen, komma fram, och skriva rätt lösning på tavlan.
Ibland måste man få glänsa lite och nu är det gjort, första gången.
Jag slutar aldrig tänka.
Jag minns en dag då jag och min kompis gick runt skolan och pratade. Vi brukade alltid göra det på långa håltimmar. Vi gick och gick. Runt runt. En dag pratade vi om framtiden. Då hade vi ingen aning om vad vi ville göra med livet men vi började prata. Och vi pratade om att förändra världen om att skapa en egen by om att ta hand om den och göra en ny värld just där. Skapa något nytt och hjälpa folk på traven till ett enklare liv.
Kanske vi var något överdrivande om vår potential men på något sätt var det sanning vi talade om och även om vi tänkte lite för stort så är det idag jag inser vad vi skulle kunna göra. Och jag vill det fortfarande.
På något sätt är vi inte maktlösa fastän det känns så. Den miljarddel av världen som just vi upptar är viktigare än allt annat. Och det är den lilla del alla ska ha lika stor chans att utveckla och göra hörd. Det finns så mycket viktigt vi kan göra åt det att vi alla borde försöka.
Den stora sanningen.
Det här är en av de hemskaste bilderna jag har. Den är tagen för fyra år sedan under en resa till Sydafrika. Under många år har jag inte tänkt på den här bilden, eller på det överhuvudtaget. För ett tag sedan började jag tänka på den igen och jag minns fortfarande när vi tog den.
Jag minns precis hur det såg ut på platsen och hur chockad jag blev. Jag var tolv år gammal då och vi fotograferade dessa platser från bilen. Jag minns det här fotot för att det står "To let" på skylten. Då visste jag inte vad det betydde men idag vet jag. Och idag är mitt medlidande och min känsla för dessa hus och inte minst barnen vi såg från fönstrena enormt. Det går inte att sätta ord på men jag ser bilden och önskar att jag kom tillbaka dit. Önskar jag kunde göra något istället för att bara åka förbi. Men jag var tolv år då och visste inte tillräckligt mycket om livet. Fast tillräckligt mycket och tillräckligt gammal för att inse att livet är orättvist och det har inte lämnatg mig än och har inte gjort det under dessa år. Minnet har inte bleknat utan vuxit. Blivit starkare och tydligare, viktigare och än mer känslosamt.
Känslan av varje människas litenhet har också vuxit och jag har insett att om det är någon plats vi borde besöka så är det just denna. Sydafrika. För att lära oss mer om livet och för att inse att vi inte alls har rätt att klaga. För samtidigt kämpar någon om att hitta tak över huvudet. De kämpar mot att överleva och har alla odds emot sig. Det är en resa för livet att se och en resa som aldrig tar slut. Fastän vi blundar för vad som verkligen händer så kommer ingenting förändras utan att vi gör något åt det.
Jag minns en text jag skrev för två år sedan. Jag skrev att jag vill bli ihågkommen för att ha gjort världen till en bättre plats. Vi alla måste hjälpa till att göra just det. Och inte bara för att göra min röst hörd utan för att ge de som verkligen är där en starkare röst. De som stod vid staketen framför något vi inte kan föreställa oss som bostäder den där dagen i december för fyra år sedan. De som vinkade till bilarna som passerade förbi för att sedan vända om hem, i hopp om mat och överlevnad. Deras röster är de vi måste lyssna på och de vi måste göra hörda. Kanske de inte talar direkt till oss men synen och känslan av deras värld är tillräckligt stark för att våga förändra och börja tänka.
Jag vill ge alla de människor som faktiskt inte har ett riktigt hem ett värdigt liv. Jag vill inte höra mina föräldrar berätta att servitriserna på hotellet antagligen själva bor i en av dessa byar längre. Världen är för orättvis och för viktig för oss alla för att vi ska kunna behandla människor så här. Ingen ska någonsin behöva oroa sig för att överleva dagen eller att finna en plats att sova på. Ingen ska heller någonsin behöva sätta upp en skylt på sitt hus med texten "To Let" i hopp om att någon vill hjälpa dem med pengar. Världen är inte en sådan plats och vi måste förhindra alla dessa hemskheter som pågår världen över genom att offra lite av oss själva.
Vi måste ge dem våra händer, vi måste lyssna på deras röster. Det är då vi slutar se dessa hemska bilder och det är då jag ska känna mig stolt över att ha gjort något och veta att den här bilden inte finns för att visa andra verkligheten, utan för att visa generationer vad vi faktiskt åstadkommit och förändrat. För oss själva, för världen och framförallt för alla de som varit där.
Sedan dagen då jag själv var där har det alltid funnits i mitt bakhuvud och aldrig försvunnit. Minnen försvinner men det gör inte verkligheten. Det finns en chans att de lämnar spår som påverkar verkligheten. Men inte förrän minnen blir riktiga går de att förändra, precis som drömmar bara går att uppfylla när man verkligen vill.
Tänk på det nästa gång. Och gör något åt det. Så viktigt är det.
VARFÖR?
När det är som jobbigast behöver man vänner och jag är glad över att ha dig, du vet vem du är, och att du alltid finns där för mig. Vad som än händer. Du betyder grymt mycket för mig och har alltid gjort och kommer alltid göra. Behövde bara säga det.
Sen så var jag verkligen tvungen att skriva av mig lite. Känns som ett svart hål långsamt närmar sig mig. Och jag vill inte ramla i det utan åka förbi i hopp om att allt blir bra igen. Nu känns det inte så. Men hoppas kan man alltid göra. JAG ORKAR BARA INTE!
En femåring ska inte berätta om minnesförlust.
Men sedan skulle han berätta om vad som egentligen hände, och då sa han, så vuxet, jag vet inte, jag fick minnesförlust. Och det enda jag kunde tänka på var hur fel det kändes med en femåring som berättar att han fått minnesförlust. Sådant ska inte femåringar prata om. De ska berätta om den nya coola gubben de fått. Inte om minnesförlust och fyra stygn.
Mitt medlidande blev enormt och jag började bara tänka på vad andra barn går igenom dagligen. Ibland önskar man att man kunde sätta sig själv där, istället för barnen. De ska nämligen leka, springa och vara glada. Fria från bekymmer, några år till.
What you regret today is what you won't do tomorrow.
Ibland funderar jag mycket över vad som egentligen betyder något. Vad som borde betyda något och vad som gör det. Och ibland kommer jag på mig själv med att göra just det, fundera, och då brukar jag tänka på vad just den här stunden betyder. Så jag tänkte bara skänka en tanke till alla som någon gång undrar vad som betyder något. För det är här och nu som betyder. Och oftast är det tillräckligt bra för att leva på.
Även om det ibland känns som att det var då som betydde något så betyder det inte att nu inte gör det. Tiden förändras, precis som vi, och det gäller att verkligen ta vara på dagen vi får och inte oroa sig över den som varit eller som komma skall. Men inte heller att man inte får oroa sig, eller längta tillbaka, se framåt eller sakna. Det är en del av livet som vi ser det, och för varje gång vi gör något av det, så lär vi oss något annat. Så vare sig det gäller ett prov, en resa eller en vän man inte träffat så betyder det något. Och fastän dagen inte känns som en viktig dag är den oftast det. För det är av alla dåliga dagar vi lär oss att uppskatta alla bra. Och av de bra lär vi oss vad vi bör se fram emot under de dåliga.
Idag är en sådan dag.
Let there be morning...
...'cause sometimes you can't handle darkness.
Som ett berg, och ner igen.
Har mina första prov nästa vecka, funderar på att börja plugga redan nu. Måste nog göra det. Och ska göra det. Jag har i alla fall mycket roligt för mig, bland annat skolan.
Ibland snurrar det nog lite för mycket i mina tankar. Berg och dalar. När man bestigit ett berg ramlar man rätt ner i dalen för att sen fortsätta uppåt igen. Där nere befinner jag mig nu, men ett mer eller mindre sluttande berg framför mig. Och visst blir det en utmaning, men en kul sådan. Jag måste bara intala mig själv att det kommer gå bra. Att jag kommer upp igen. Det känns jobbigt just nu, men sådana dagar kommer, och jag vet att jag har massor av personer som kan lyssna på mig, prata med mig och framförallt ge mig råd. Och det är nog det som betyder allra mest. Supporten längs berget upp och jag ska allt klara det. Punkt slut.
När jag vaknade var det så mörkt att jag fortfarande trodde det var natt.
Så när jag väl gått upp var det fortfarande sådär mörkt ute, det enda jag ville var att krypa ner i min stora gosiga tjocktröja och ett par mjukisbyxor för att sedan starta en film.
Nu har ljuset kommit åter och det regnar utanför mig. Det hjälpte ju verkligen mot min längtan efter mys framför en film. Tack.
